Använda sjövatten som dricksvatten
Många undrar om det verkligen går att använda sjövatten som dricksvatten. Svaret är ja, under förutsättning att vattnet har god kvalitet och renas med rätt teknik.
Enligt Livsmedelsverket kommer ungefär hälften av det kommunala dricksvattnet i Sverige från ytvatten i sjöar och vattendrag. Cirka en fjärdedel kommer från naturligt grundvatten, medan resterande del består av grundvatten som förstärkts genom infiltration av ytvatten.
Samtidigt får omkring 1,2 miljoner svenskar sitt dricksvatten från en egen brunn. Ungefär lika många fritidshus har också en egen brunn. Livsmedelsverket uppskattar att omkring 40 procent av landets grävda brunnar någon gång under året har förhöjda halter av mikroorganismer eller nitrat.
I vissa fall innehåller brunnsvattnet höga halter av flera olika ämnen samtidigt. Då kan vattenreningen bli både komplicerad och kostsam. I extrema fall kan vattenkvaliteten vara så dålig att det inte är tekniskt eller ekonomiskt rimligt att rena vattnet.
Om fastigheten ligger vid en sjö med bra sötvatten kan sjövatten därför vara ett intressant alternativ. Detta gäller både för enskilda fastigheter och för vattensamfälligheter eller vattenföreningar med flera anslutna fastigheter.
I den här artikeln går vi igenom vad du bör tänka på när du undersöker om sjövatten kan användas som råvatten för produktion av dricksvatten.
1. Förundersökning
Innan man börjar projektera ett system för sjövatten är det viktigt att göra en noggrann förundersökning. Ju mer information man samlar in i början av projektet, desto enklare blir det att välja rätt vattenrening och undvika problem längre fram.
Börja med vattenanalyser
Det första steget är att analysera vattnet.
Vi rekommenderar att vattenprover tas regelbundet under minst ett år, gärna en gång per månad eller åtminstone en gång per kvartal. Vattenkvaliteten varierar nämligen mellan olika årstider.
Under snösmältningen, vårfloden och perioder med kraftiga höstregn ökar ofta mängden humus i vattnet. Humus består av naturligt nedbrutna växtdelar och gör att vattnet får en gul eller brunaktig färg. Samtidigt ökar belastningen på vattenreningen.
Genom att analysera vattnet vid olika tidpunkter får man en betydligt bättre bild av hur vattenkvaliteten varierar under året och kan dimensionera filtersystemet därefter.
Finns det risk för föroreningar?
Nästa steg är att undersöka om det finns möjliga föroreningskällor i området.
Kontrollera exempelvis om det finns:
- enskilda avloppsanläggningar
- infiltrationsanläggningar
- betesmarker
- jordbruk
- industrier
- marinor eller båthamnar
Om avloppsvatten kan rinna ut i sjön eller viken ökar risken för bakterier, virus och höga nitrathalter.
Även betande djur, exempelvis kor, kan påverka vattenkvaliteten genom att tillföra bakterier och näringsämnen.
Om det finns eller tidigare har funnits en industri i anslutning till sjön bör man även undersöka risken för kemikalier i både vatten och bottensediment.
Detsamma gäller småbåtshamnar och marinor, där äldre båtbottenfärger kan ha lämnat efter sig tungmetaller och andra miljögifter i sedimentet.
Hur ser sjöbotten ut?
En av de viktigaste faktorerna är vilken typ av botten som finns där vattenintaget ska placeras.
Om sjön är långgrund kan vattenledningen behöva dras långt ut innan tillräckligt vattendjup uppnås.
Undersök därför noggrant hur botten ser ut.
En sand- eller stenbotten ger normalt betydligt bättre förutsättningar eftersom mängden bottensediment är liten.
En dybotten innebär däremot en större risk. Om vattenintaget placeras för nära botten kan insugningsledningen fungera ungefär som en slamsug och dra med stora mängder sediment, humus och organiskt material. Detta ökar belastningen på filtren och leder till tätare service.
Marken mellan pumphuset och sjön
När man planerar att använda sjövatten som dricksvatten är det inte bara vattenkvaliteten som är viktig. Även markförhållandena mellan pumphuset och sjön behöver undersökas.
För att kunna gräva ner en vattenledning krävs att man äger marken eller har ett giltigt servitut. Finns det flera fastigheter anslutna till samma vattenanläggning kan det vara lämpligt att redan från början reglera ledningsrättigheter genom avtal.
Om anläggningen ska användas året runt måste vattenledningen läggas på frostfritt djup eller isoleras på annat sätt. Detta är särskilt viktigt där ledningen passerar öppna ytor eller kommer upp ovan mark.
Övergången mellan land och vatten är ofta den mest känsliga delen av installationen. I många sjöar finns berg i dagen eller stora stenblock som gör det svårt att gräva ner ledningen. Om slangen ligger oskyddad mot berget kan den med tiden skadas av isrörelser, vågor eller mekaniskt slitage.
Det är därför klokt att redan under projekteringen planera hur ledningen ska skyddas längs hela sträckan.
Intag av vatten
Det finns flera olika sätt att ta in vatten från en sjö. Vilken lösning som är bäst beror på sjöns förutsättningar, vattenkvaliteten och hur många fastigheter som ska försörjas.
Nedan beskrivs de vanligaste lösningarna.
Uppsamlingsbrunn
Flera av våra kunder, framför allt vattensamfälligheter, använder en uppsamlingsbrunn som placeras precis intill strandkanten.
Principen är enkel.
Sjövattnet får först passera genom ett naturligt gruslager innan det når brunnen. Gruset fungerar som ett naturligt förfilter och avskiljer större partiklar såsom sand, organiskt material och bottensediment.
Från brunnen pumpas vattnet vidare till vattenreningsanläggningen.
Den här lösningen har flera fördelar.
Den naturliga filtreringen minskar belastningen på de efterföljande filtren samtidigt som vattenintaget blir lättare att kontrollera och underhålla.
Om markförhållandena är gynnsamma kan detta vara en mycket driftsäker lösning.
Vattenledning ut i sjön
Den vanligaste lösningen är att vattenledningen fortsätter direkt ut i sjön eller viken.
Ledningen grävs ner på land och fortsätter därefter ut på sjöbotten fram till vattenintaget.
För att ledningen ska ligga kvar på rätt plats behöver den förankras med jämna mellanrum.
Många använder betongvikter eller järnstänger som tyngder. Det fungerar bra, men tänk på att all infästning bör utföras med rostfritt material.
Vanlig järntråd rostar med tiden och riskerar att gå av. Om detta händer kan slangen flyta upp mot vattenytan eller flyttas av vågor och is, vilket både försämrar vattenkvaliteten och ökar risken för skador.
En ordentlig förankring är därför en viktig investering för att undvika framtida driftproblem.
Vattenintaget
Placeringen av själva vattenintaget är en av de viktigaste delarna i hela anläggningen.
Här lönar det sig att lägga tid på planeringen.
Slangens mynning bör förses med ett finmaskigt skyddsnät som hindrar fisk, löv, grenar och andra större partiklar från att sugas in i systemet.
Intaget bör normalt placeras ungefär mitt mellan sjöbotten och vattenytan.
Om intaget hamnar för nära botten ökar risken att slam, humus och bottensediment följer med in i systemet.
Placeras det däremot för nära vattenytan ökar risken att få in pollen, flytande organiskt material eller vatten från en eventuell algblomning.
Målet är att hitta det vattenlager där kvaliteten är som mest stabil under större delen av året.
Förankring av vattenledningen
En detalj som ofta underskattas är hur vattenledningen ska hållas kvar på rätt djup.
Det finns flera olika lösningar.
Vissa använder bojar som håller intaget svävande på önskat djup. Det fungerar bra under lugna förhållanden, men vid kraftiga stormar eller när isen rör sig finns en risk att bojlinan går av.
Andra bygger istället ett stativ eller en hållare på sjöbotten där vattenintaget monteras.
Vilken lösning som är bäst beror på sjöns förutsättningar.
Det viktigaste är att tänka igenom detta redan innan anläggningen tas i drift.
Att justera ett vattenintag en varm och lugn sommardag är betydligt enklare än att försöka reparera en lös slang under en höststorm eller när isen ligger på sjön.
2. Val av vattenrening
Vi har många kunder, både vattensamfälligheter, permanentboende och fritidshus, som använder sjövatten som råvatten för sin dricksvattenproduktion. Med rätt dimensionerad vattenrening fungerar detta mycket bra.
I många fall är det dessutom billigare att rena sjövatten än att rena ett brunnsvatten med flera olika vattenproblem, exempelvis höga halter av järn, mangan, humus, svavelväte eller andra ämnen.
Vilken vattenrening som behövs beror alltid på resultatet från vattenanalysen. Därför finns ingen standardlösning som passar alla sjöar.
Nedan beskrivs de vanligaste filtren och hur de används.
Partikelfilter
Nästan alla anläggningar för sjövatten börjar med någon form av partikelfiltrering.
Syftet är att avlägsna sand, organiskt material, humus, pollen och andra partiklar innan vattnet går vidare till nästa reningssteg.
De vanligaste lösningarna är:
- Sandfilter
- Påstryckfilter
I många större anläggningar används båda filtren tillsammans.
Sandfilter
Sandfilter är det vanligaste förfiltret för sjövatten.
Filtret består av en trycksatt behållare fylld med filtersand. När vattnet passerar genom sanden fastnar partiklarna i filterbädden.
Sandfilter finns med både manuell och automatisk backspolning.
När filtret börjar sätta igen spolas det rent genom att vatten leds baklänges genom sandbädden. De flesta större anläggningar använder automatisk backspolning eftersom det ger lägre underhåll och jämnare drift.
Ett vanligt sandfilter avskiljer normalt partiklar ned till cirka 15–20 µm (mikrometer).
Det innebär att mindre humuspartiklar ofta passerar filtret.
Sandfiltret fungerar därför främst som ett grovfilter som skyddar de efterföljande filtren.
Snabbsandfilter eller djupfilter?
Det finns stora skillnader mellan olika sandfilter.
De enklaste modellerna, som ofta används till pooler, har en relativt låg filterbädd. De har en stor filteryta men en begränsad djupfiltrering.
De sandfilter som vi säljer har istället en betydligt högre filterbädd.
Den större filterhöjden gör att partiklarna får längre kontakttid med filtermaterialet. Resultatet blir en effektivare djupfiltrering och bättre avskiljning av fina partiklar.
För många sjövattenanläggningar innebär detta längre intervall mellan backspolningarna och en stabilare vattenkvalitet.
Påstryckfilter
Efter sandfiltret monteras ofta ett påstryckfilter.
Påstryckfiltret består av en filterbehållare med en utbytbar filterpåse.
Den stora fördelen är att filterpåsen kan väljas efter den vattenkvalitet som finns i den aktuella sjön.
Det finns filterpåsar från 1 µm upp till 800 µm, vilket gör att filtreringen enkelt kan anpassas efter behov.
Om sandfiltret filtrerar ned till cirka 20 µm kan påstryckfiltret exempelvis väljas med:
- 10 µm
- 5 µm
- 1 µm
På så sätt avskiljs de mindre partiklar som passerar sandfiltret.
När filterpåsen blir igensatt ökar differenstrycket över filtret.
När differenstrycket överstiger ungefär 1 bar bör filterpåsen bytas.
Det finns även filterpåsar med aktivt kol insytt i filtermaterialet.
De används framför allt när råvattnet innehåller mycket humus, exempelvis under:
- vårfloden
- snösmältningen
- perioder med kraftiga höstregn
Då kan den gula färgen i vattnet reduceras redan i detta steg.
Läs mer om våra påstryckfilter >>
Aktivt kolfilter
Efter partikelfiltreringen installeras ofta ett aktivt kolfilter.
Det aktiva kolet används framför allt för att reducera:
- humus
- lukt
- smak
- organiska ämnen
- PFAS
- BAM-bekämpningsmedelsrester
- läkemedelsrester
Filtret finns både med manuell och automatisk backspolning.
Till skillnad från sanden förbrukas det aktiva kolet successivt.
Normalt behöver filtermassan bytas ungefär var 6–12:e månad, men intervallet varierar beroende på vattenkvaliteten.
Om vattnet börjar få en svag gul eller brun ton igen är det ofta ett tecken på att kolet är förbrukat och behöver bytas.
UV-desinfektion
Eftersom sjövatten är ett ytvatten finns alltid en risk att det innehåller mikroorganismer.
Det kan exempelvis röra sig om:
- bakterier
- virus
- parasiter
För att säkerställa att dricksvattnet är mikrobiologiskt säkert används därför en UV-anläggning.
När vattnet passerar UV-kammaren bestrålas mikroorganismerna med ultraviolett ljus. Det är viktigt att vattnet inte är färgat eller innehåller partiklar, för då kan mikroorganismerna "gömma" sig bakom partiklarna.
Det är en mycket effektiv metod som används av många vattenverk, eftersom inga kemikalier behöver tillsättas.
En eller två UV-anläggningar?
I vissa anläggningar räcker det med en UV-anläggning.
Om vattenanalysen däremot visar höga halter av mikroorganismer kan det vara lämpligt att installera två UV-anläggningar.
Den första placeras direkt efter partikelfiltreringen.
Den andra monteras efter eventuell mellanlagringstank, precis innan vattnet distribueras ut till fastigheterna.
Den sista UV-anläggningen dimensioneras ofta för ett högre vattenflöde eftersom distributionspumpen normalt levererar betydligt mer vatten än råvattenpumpen.
På detta sätt säkerställs att inget vatten förorenas under lagringen.
Läs mer om våra UV-anläggningar >>
Mellanlagringstankar
För enskilda villor behövs normalt ingen mellanlagring.
För vattensamfälligheter och vattenföreningar är situationen däremot en annan.
Här installeras ofta en eller flera mellanlagringstankar.
Tankarna kan placeras:
- nedgrävda i marken
- i ett pumphus
- i ett separat vattenverk
Vanliga storlekar är 10 eller 20 m³, men större tankar förekommer också.
Den stora fördelen med mellanlagring är att den jämnar ut vattenförbrukningen över dygnet.
På morgonen och kvällen är vattenförbrukningen normalt betydligt högre än mitt på dagen eller under natten.
Genom att låta filtersystemet arbeta med ett jämnt och lägre flöde under större delen av dygnet kan hela vattenreningsanläggningen dimensioneras mindre.
Det innebär lägre investeringskostnad, lägre energiförbrukning och längre livslängd på filtren.
Dessutom skapas en vattenreserv som kan användas vid kortare driftstopp eller servicearbeten.